Den långa färden till The Land Down under är äntligen slut - igår anlände vi till Sydneys internationella flygplats, efter mycket omständigheter som kunde ha varit mycket värre. Till tonerna av Radioheads "No Surprises" som spelas här i recetionen på vandrarhemmet tänkte jag skriva lite om resan hit :)

I tisdags packade jag mitt allra sista och begav mig till farmor ute på Skälboö. Jag sa hejdå till allt jag är van vid och älskar därhemma och sedan åkte jag och pappa till ett hotell nära Arlanda för en kort natts boende. På morgonen i onsdags åkte planet från Stockholm till London, och efter en snabb förflyttning på Heathrow boardade vi Qantasplanet Airbus A380 som skulle ta oss först till Singapore och sedan vidare till Sydney.

Singapore, ja. Allt var verkligen super från London till vår mellanlandning i det lilla asiatiska landet. Flygplanet som är världens största var superfräscht och hade underhållning i form av ett enormt utbud av filmer, massor med spel och även TV-serier. Allt var jättebra, även om jag knappt lyckades sova. När vi så landade i Singapore var det bara att gå igenom securityn igen innan vi fick gå på samma plan.


Flygplanet bara några minuter innan vi boardade det och lyfte. And then there was a big bang...

Någonstans redan här kände jag en underlig känsla. Fredrika hade suttit vid fönstret från London och nu fick jag göra det. När planet lyfte tänkte jag på alla faror som kan tänkas finnas i Australien och undrade hur stor risken är att man råkar ut för en haj i vattnet vid Bondi.

Och sedan inträffade mitt livs värsta timme. Jag har aldrig varit så rädd - inte ens i närheten - av den rädslan jag kände efter 6 minuter in i flygningen. Ren dödsångest. När jag satt djupt försjunken i mina tankar hörde jag ett pang, följt av synen av eldflammor och svart rök från ena motorn. Vi satt bakom vingen och jag såg klart och tydligt röken som följde smällen, och uppenbarligen var någonting mycket fel. Fredrika var kolugn och höll min hand medan jag hyperventilerade. Man hinner tänka väldigt mycket på den tiden - min familj, mina vänner och hur ont det skulle göra att dö. För jag trodde verkligen att jag skulle dö. Jag försökte minnas något "Mayday"-program där motorexplosion någonsin slutat lyckligt, men kunde inte komma ihåg det. Piloten förklarade om och om igen vad de gjorde och att vi enligt dem var väldigt säkra för tillfället, men jag ville bara ner på marken. Det går inte att beskriva med ord hur surrealistiskt det kändes.

Och så efter ungefär två timmar i luften då planet dumpade bränsle fick vi till slut landa. Men det var inte slut - det följde en timme av extrem hetta intu planet medan vi väntade på att brandbilar skulle släcka motorn, osv. Det kändes som en evighet, jag mådde illa och ville bara få luft. Och det fick vi ju till slut.

När vi gått ut planet och väntat många långa jobbiga timmar i väntsalen i gate C23 på Singapores flygplats så fick vi åka med bussar till accommodation in Singapore. Vi väntade oss inte att få komma till det fyrstjärniga Carlton Hotel, centralt i Singapore. Jag, Fredrika och en svenska vid namn Maja - som vi lärde känna mitt i kaoset och galet nog är 91'a från Katrineholm - fick bo på elfte våningen i ett superfräscht rum och fick all mat man kunde önska sig i buffén. Jag var rätt illamående efter min near death-experience, och kunde inte få ner mycket. Efter maten drog vi ut i Singapores VÄLDIGT varma novemberkväll och såg oss omkring i kvarteret. Det var den sjukaste värme jag hittills upplevt, det var som att man kunde ta på fuktigheten i luften. Alla invånare verkade ju uppenbarligen inte bry sig utan kaféerna och barerna runt omkring i staden fylldes av after work-partyn. Vi var så trötta och ofräscha att vi gick hem igen efter lite fotande och duschade. Jag smsade med alla där hemma och pappa ringde till hotellrummet. Att höra rösterna av sina nära och kära är så enormt lättande efter vår upplevelse.





Anyway, efter en god natts sömn drog vi tidigt till flygplatsen och boardade en Boeing 747 denna gång på väg till Sydney. Jag erkänner att jag var oerhört nervös innan vi skulle flyga men väl ombord infann sig en lugn känsla inom mig. Man kan inte träffas av blixten två gånger, right?

Och visst gick det bra - ungefär 21 lokal tid i Sydney gick vi ner på makrne och då hade jag sovit kanske 4 av de nästan 7 timmar det hade tagit att åka. Jag kan nog inte säga att min flygrädsla helt har lagt sig men det var bra at jag fick flyga såpass tidigt inpå. Nu är det som tur några månader kvar tills jag sätter mig på ett flyg igen. :)

Väl i Sydney fick vi skjuts av Majas kompis Yasmin som bor i Sydney - Maja lärde känna henne under hennes år som utbytesstudent i Sverige (skillnaden Sydney-Katrineholm är rätt stor, hehe) och Maja ska bo hos hennes familj under tiden hon är här, vilket hon inte vet hur länge det är. Hursomhelst kom vi till Railway Square Hostel mitt i centrala Sydney vid elva på kvällen, och det var så sent att jag inte orkade gå in på nätet och uppdatera - förlåt mig alla som oroat sig!
Vi sov väldigt gott här inatt och nu sitter jag i receptionen på hostelet och skriver.

Så - hur känns det då att äntligen vara här? Efter allt som hänt kan man säga att jag för det första är i småchock fortfarande. Vissa påverkas mer än andra av en sån här händelse och jag är en av dem. Samtidigt är det sjukt att komma hit och så mycket att ta in innan jag kan beskriva hur det känns. Det är galet att vi är på andra sidan jorden nu! Helt själva och med alldeles eget ansvar.

Det första vi ska göra idag är att se oss omkring - det är lördag här nu och vi har fått vårt infomöte flyttat tills måndag då vi även får SIM-kort och annat. Vi behöver ringa runt och kolla boende, här kostar del i 8-bäddsrum runt 200 per natt och det är väl det dubbla av vad vi tänkt leva med. Förhoppningsvis ordnar sig det här ganska fort - jag vill jättegärna komma igång med allt och känna att man slagit sig ner ordentligt nånstans.




Fast någonstans har man fått en tankeställare i och med det här med planet: så länge man har livet i behåll och tak över huvudet finns det inte mycket man kan klaga på. Det värsta som kan hända nu, förutom att vi skulle råka ut för något hemskt igen, är att vi inte hittar något jobb utan måste åka hem i mars. Pengarna räcker i fyra månader om man lever snålt och det har jag väl tänkt göra ändå. Men just nu får vi bara se vad som händer härnäst - håll tummarna för att vi hittar ett bra boende först av allt :)
Nu ska jag facebooka lite innan vi får ett nytt rum, jag och Fredrika. Vi ska gå ut i Sydney idag tänkte vi, även om det regnar en del (vilket de torrvädersvana australiensarna är överlyckliga för). Det är skapligt varmt och alla är trevliga och välkomnande hittills :)

Take care därhemma så uppdaterar jag snart igen! Cheers!