Adrenaline
Jag kommer saklart att blogga om alla mina aventyr har i Nya Zeeland (och sa smaningom aven Queensland). Men just nu skippar jag allt jag har gjort for att uppdatera om det sjukaste jag nagonsin gjort: hoppa bungyjump, 134 meter over marken. Absolut den upplevelse mest vard pengarna hittills tillsammans med skydivingen.
Det gar inte att beskriva kanslan av att kasta sig utfor en kant sa hogt upp. Att se stenar och en fors och vassa klippor pa marken och bara undvika tanken pa att man kanske kanske traffar dem. Att linnan gar av crossade ocksa my mind. Men jag hade fel. Det var sa javla underbart, sa sjukt obeskrivligt insane! Adrenalinkicken var ultimal och mina hander skakade efterat. Det var dock inte alls lika laskigt som jag trodde att det skulle vara - jag skulle latt gora om det, om jag fick chansen att hoppa en som var hogre! Nu ar det ju bara fjanterier att ge sig pa en som ar 43 meter hog (det popularaste alternativet har, de flesta ar chicken och vagar inte 134 meter).
Jag, Linnea, Linus och Jakob har hoppat bungyjump, satan vad vi kan skryta om detta i resten av vara liv!
Nu tar vi lite drinkar har pa kvallen innan vi fortsatter mot Dunedin. Queenstown ar supermysigt (typ som Are) men verkligen inte sa stort som man kan tro. Efter Dunedin ar det Lake Tekapo i en natt, Kaikora i tva natter (eftersom vi inte stannar i Christchurch) och sedan bar det av mot Norra on igen. Vi aker hem pa onsdag kvall nasta vecka, sjukt att Nya Zeeland/trippen snart ar slut. Men det ar och har varit sa underbart sa det ar obeskrivligt.
Puss och kram fran er galna kamrat!
Det gar inte att beskriva kanslan av att kasta sig utfor en kant sa hogt upp. Att se stenar och en fors och vassa klippor pa marken och bara undvika tanken pa att man kanske kanske traffar dem. Att linnan gar av crossade ocksa my mind. Men jag hade fel. Det var sa javla underbart, sa sjukt obeskrivligt insane! Adrenalinkicken var ultimal och mina hander skakade efterat. Det var dock inte alls lika laskigt som jag trodde att det skulle vara - jag skulle latt gora om det, om jag fick chansen att hoppa en som var hogre! Nu ar det ju bara fjanterier att ge sig pa en som ar 43 meter hog (det popularaste alternativet har, de flesta ar chicken och vagar inte 134 meter).
Jag, Linnea, Linus och Jakob har hoppat bungyjump, satan vad vi kan skryta om detta i resten av vara liv!
Nu tar vi lite drinkar har pa kvallen innan vi fortsatter mot Dunedin. Queenstown ar supermysigt (typ som Are) men verkligen inte sa stort som man kan tro. Efter Dunedin ar det Lake Tekapo i en natt, Kaikora i tva natter (eftersom vi inte stannar i Christchurch) och sedan bar det av mot Norra on igen. Vi aker hem pa onsdag kvall nasta vecka, sjukt att Nya Zeeland/trippen snart ar slut. Men det ar och har varit sa underbart sa det ar obeskrivligt.
Puss och kram fran er galna kamrat!
No vacancy
We are in New Zealand! Vi har varit har nu i en vecka och denna vecka har definitivt varit handelserik. Jag har besokt Hobbiton a.k.a. Fylke, jag har badat i grottor och kollat pa lysmaskar och jag har HOPPAT FALLSKARM! Fatta! Helt galet. Forutom det far man aka runt i detta vackra land pa en buss som inte ar alltfor hemsk att sitta pa med mitt sallskap och vi har gjort allt fran att stanna inne en natt i Wellington och somna alldeles for tidigt till att dricka cider i solnedgangen vid Lake Taupo. Vi handlar yoghurt och kokar nudlar, vi fotar varandra och citerar ur Sagan om de Bannlysta, vi kollar pa den enormt vackra naturen och ar bara glada att fa vara har. An sa lange finns det inget att klaga pa och resan fortsatter imorgon, efterb att ha hamnat pa ett mysigt hostel har i lilla staden Nelson. Vi har precis sett pa Solsidan och vi ar trotta efter farjeturen idag. Men allt ar fint, sa fint.
Jag har forresten sokt till hogskolan har nu och det ar darfor jag kan blogga en snabbis, blir inte mycket internet har annars inte. Kommer att blogga nagon gang mer innan vi aker "hem" till Sydney for att ompacka och greja och sedan aker vi till Queensland i en manad. Det har ar ju helt galet! Ar i ett surrealistiskt tillstand minst sagt.
Nu ska vi damer ga och lagga oss i vart rum. Imorn bar det av till Greymouth, googla det om ni vill. Puss!
Tonight I have to leave it
Nu sitter jag i sängen efter en tur med min stora resväska till jobbet där jag lämnar den under min Nya Zeeland-vistelse. Känns bättre att ha den där än på WorknHoliday-kontoret, och dessutom är det gratis. Och så känns det som att jag lämnar efter mig en del av mig själv på jobbet också. Låter sjukt sentimentalt, men jag är lite sådär.
För trots att det bara gått fyra månader så kan jag knappt föreställa mig att jag efter imorgon aldrig mer kommer att få servera en VB eller en New eller en Reschs. Aldrig mer snylta mat som är bland det godaste jag ätit i restuarangväg, och aldrig mer skriva ner en pokervinst. Det är över, precis som jag visste att det skulle vara förr eller senare. Men jag antar att jag trodde att förr skulle vara mycket senare.
Planen för imorgon är att tidigt gå upp och städa upp det sista efter mig, packa ner det lilla minsta och bege mig mot jobbet efter att jag fått mitt bond från vår kinesiska. (Hej då bengaljävel! Fy tusan så skönt att slippa den där människan. Jag tror jag aldrig har ogillat en person jag träffat så mycket som jag har ogillat bengalen under de senaste två månaderna. Usch.) Jobb mellan 12 och 16, lite avsked på jobbet och sedan stannar väl jag och mina resevänner plus Maja och kanske någon mer tills de säger till att vi minsann får åka.
Känner mig efter den här dagen sjukt peppad, men också fortfarande sjuk. Nu kommer jag inte att blogga mer förrän jag förhoppningsvis är i Auckland eller någon annan stad i grannlandet, så ta hand om er där hemma och oroa er inte alls för mig (så länge det inte handlar om flygplan, etc, etc. Ni vet, ni vet) för jag har mina fyra vänner här som mitt stöd och sällskap. Är så sjukt glad att jag får göra det här och det ska bli så himla roligt att ge mig ut på mitt livs resa. Den började i och för sig redan för fyra månader sedan, men nu känns det som att det är no strings attached och jag ska verkligen njuta för fullt här nere.
Puss och kram så hörs vi snart.
P.S. Skickar ni sms till mitt aussienummer kanske det inte kommer svar på grund av att jag inte har laddat på med pengar. Men jag ska, så småningom :D
För trots att det bara gått fyra månader så kan jag knappt föreställa mig att jag efter imorgon aldrig mer kommer att få servera en VB eller en New eller en Reschs. Aldrig mer snylta mat som är bland det godaste jag ätit i restuarangväg, och aldrig mer skriva ner en pokervinst. Det är över, precis som jag visste att det skulle vara förr eller senare. Men jag antar att jag trodde att förr skulle vara mycket senare.
Planen för imorgon är att tidigt gå upp och städa upp det sista efter mig, packa ner det lilla minsta och bege mig mot jobbet efter att jag fått mitt bond från vår kinesiska. (Hej då bengaljävel! Fy tusan så skönt att slippa den där människan. Jag tror jag aldrig har ogillat en person jag träffat så mycket som jag har ogillat bengalen under de senaste två månaderna. Usch.) Jobb mellan 12 och 16, lite avsked på jobbet och sedan stannar väl jag och mina resevänner plus Maja och kanske någon mer tills de säger till att vi minsann får åka.
Känner mig efter den här dagen sjukt peppad, men också fortfarande sjuk. Nu kommer jag inte att blogga mer förrän jag förhoppningsvis är i Auckland eller någon annan stad i grannlandet, så ta hand om er där hemma och oroa er inte alls för mig (så länge det inte handlar om flygplan, etc, etc. Ni vet, ni vet) för jag har mina fyra vänner här som mitt stöd och sällskap. Är så sjukt glad att jag får göra det här och det ska bli så himla roligt att ge mig ut på mitt livs resa. Den började i och för sig redan för fyra månader sedan, men nu känns det som att det är no strings attached och jag ska verkligen njuta för fullt här nere.
Puss och kram så hörs vi snart.
P.S. Skickar ni sms till mitt aussienummer kanske det inte kommer svar på grund av att jag inte har laddat på med pengar. Men jag ska, så småningom :D
Hej då
Det är konstigt det här med att packa ihop sitt liv. Igen. Tror dock att jag är i princip klar nu. Imorgon ska jag hosta vidare medan jag ska städa här och förmodligen också se på en massa House-avsnitt bara för att jag inte kommer att kunna mysa så tills jag kommer hem igen nu. Datorn ska definitivt inte med på den här resan och det känns lite som en befrielse faktiskt.
Nu ska jag hoppa in i duschen och skrubba mig ren. Puss.
Nu ska jag hoppa in i duschen och skrubba mig ren. Puss.
Packa packa
Åh vad det är jobbigt att bestämma vad man ska ha med sig till Nya Zeeland i sin 90-liters-ryggsäck, när man inte vet vad det ska bli för väder eller temperatur eller vad man kan tänkas hitta på. Och när man får en hostattack varannan minut och med det jäkligt ont i huvudet så är det här med packning inte det bästa. Men nu är vi snart i princip klara och med tre hela dagar kvar i det här lilla skrymslet är det rätt imponerande.
Det är så konstigt, det här med att flytta från ett ställe man bott på fyra månader, något som känns som fyra år, på andra sidan jorden och fortsätta resan man började i november. Idag när jag gick hem från jobbet och gick en sväng till Coles så fattade jag verkligen att det är fredag det tar snipp snapp slut. Inget mer Broadway, inget mer bengal-hatande (fast jo, retroaktivt) och inget mer kommahemtautnyckelnurpostlådanöppnaportenläggatillbakanyckelnochgåin. Det blir lite udda att lämna den här livsstilen på Moorgate lane - men satan i gatan så skönt det ska bli!
Sju veckor av resande, here we come :)
Det är så konstigt, det här med att flytta från ett ställe man bott på fyra månader, något som känns som fyra år, på andra sidan jorden och fortsätta resan man började i november. Idag när jag gick hem från jobbet och gick en sväng till Coles så fattade jag verkligen att det är fredag det tar snipp snapp slut. Inget mer Broadway, inget mer bengal-hatande (fast jo, retroaktivt) och inget mer kommahemtautnyckelnurpostlådanöppnaportenläggatillbakanyckelnochgåin. Det blir lite udda att lämna den här livsstilen på Moorgate lane - men satan i gatan så skönt det ska bli!
Sju veckor av resande, here we come :)
No doubt in my mind where I belong
We are all a little weird and life's a little weird, and when we find someone whose weirdness is compatible with ours, we join up with them and fall in mutual weirdness and call it love.
Är vad man skulle kunna kalla sängliggande efter en helg med grymt mycket hostande, harklande, snytande och allmänt snurrande. Imorse hade jag så extremt lågt blodtryck att jag knappt kunde stå upp, förmodligen ett resultat av att jag legat ner och inte gjort nåt (förutom att jobba) de senaste dagarna. Efter en film och massor med vatten drog jag mig upp till affären och köpte frukt, yoghurt och choklad, definitivt bland det bästa jag vet att svulla på. Min rosa äckliga hostmedicin behöver jag ha någon form av "smakdämpare" till också.
Pojkarna smsade att de ska lämna Tasmanien imorgon och åka till Melbourne. De hade visst haft snö där nere (!) och det får mig såklart att överväga mitt val av packning inför Nya Zeeland ännu en gång. Fredrika tog förresten ut tjugo ton skräp här förut, det behövdes verkligen. På torsdag blir det att städa hela rummet och kasta all vår mat. Jädrar vad vi ska ha tillbaka vårt bond på 320 dollar var efter det.
Är inte så pepp på att jobba imorgon med den här lågt blodtryck-attacken som kommer lite då och då för mig, brukar ta en dag eller två innan jag fungerar normalt. Ska dessutom dela ut flyers imorgon, great... Nåväl, bara tre timmar. Min sista måndag här. Bara att göra det bästa av det, så länge jag står upp så är det ingen fara :)
Är vad man skulle kunna kalla sängliggande efter en helg med grymt mycket hostande, harklande, snytande och allmänt snurrande. Imorse hade jag så extremt lågt blodtryck att jag knappt kunde stå upp, förmodligen ett resultat av att jag legat ner och inte gjort nåt (förutom att jobba) de senaste dagarna. Efter en film och massor med vatten drog jag mig upp till affären och köpte frukt, yoghurt och choklad, definitivt bland det bästa jag vet att svulla på. Min rosa äckliga hostmedicin behöver jag ha någon form av "smakdämpare" till också.
Pojkarna smsade att de ska lämna Tasmanien imorgon och åka till Melbourne. De hade visst haft snö där nere (!) och det får mig såklart att överväga mitt val av packning inför Nya Zeeland ännu en gång. Fredrika tog förresten ut tjugo ton skräp här förut, det behövdes verkligen. På torsdag blir det att städa hela rummet och kasta all vår mat. Jädrar vad vi ska ha tillbaka vårt bond på 320 dollar var efter det.
Är inte så pepp på att jobba imorgon med den här lågt blodtryck-attacken som kommer lite då och då för mig, brukar ta en dag eller två innan jag fungerar normalt. Ska dessutom dela ut flyers imorgon, great... Nåväl, bara tre timmar. Min sista måndag här. Bara att göra det bästa av det, så länge jag står upp så är det ingen fara :)
Den snabbaste vägen till hjärtat
Luke tipsade mig om ett australiskt band som heter John Butler Trio igår, och i avsaknad av Spotify får man nöja sig med att kolla upp det på YouTube. Blev jätteglatt överraskad av att jag bara älskar deras låt "Revolution". Tänka sig att jag aldrig hört talas om dem förut. Nåväl, de är nästa band att ta plats på min extremt överladdade iPod (4 GB) som snart ska bytas ut mot en iPhone som jag dessutom ska köpa Spotify Premium till. Känner musikaliskt handikappad utan älskade Spottan!
Annars har det varit en hostig helg där jag skippat två utgångar för mitt eget bästa, trots att det ikväll är den sista lördagskvällen vi spenderar i Sydney. Söndag imorgon, blir förmodligen ännu lite mer packning inför vår avresa om mindre än en vecka. Är pepp som tusan!
Annars har det varit en hostig helg där jag skippat två utgångar för mitt eget bästa, trots att det ikväll är den sista lördagskvällen vi spenderar i Sydney. Söndag imorgon, blir förmodligen ännu lite mer packning inför vår avresa om mindre än en vecka. Är pepp som tusan!
"Naaaijn"
Nio, alltså. Idag har jag dock jobbat sju ("schjuuee") timmar i receptionen, något min rygg och min förkylning kände var en bra anledning till att sprida sig lite mer. Nu har jag dock vilat i tre timmar och mår bättre, men bara med hjälp av Robitussin, Lemsip och Advil. Hostmedicin, förkylningsmedicin och allmänna painkillers, alltså.
Nu tycker jag att jag och min vapendragare ska se på det första avsnittet av House så kanske hon också fastnar för det. Finns inget bättre tv-program.
Imorgon jobb, lördag jobb - gäller att ladda sedan för min sista jobbvecka här i Sydney. Sorgligt ju.
Nu tycker jag att jag och min vapendragare ska se på det första avsnittet av House så kanske hon också fastnar för det. Finns inget bättre tv-program.
Imorgon jobb, lördag jobb - gäller att ladda sedan för min sista jobbvecka här i Sydney. Sorgligt ju.
Nattliga cravings
Man vill alltid ha det man inte kan få? Det skulle sitta hur bra som helst just nu med en (eller två) Skogaholmslimpa-mackor med leverpastej och smörgåsgurka. Jag bara älskar det. Och jag vill ha det. NU.
Going strong
Är fruktansvärt varmt och fuktigt här idag, åska är det i luften - utan att själva åskan är närvarande. Pratar med min fina Alexandra här just nu, saknar henne, hon är duktig. Läste just mail från världens bästa mattelärare och blir lika glad som man alltid blev när man hade lektion i matematik D och allt bara blev bättre för att man hade en så bra lärare som gjorde det värt ansträngningen.
Jag har nämligen lyckats med bedriften att på några veckor här nu mailat runt till både släkt, familj och vänner, de som man inte pratar med så ofta alltså, men som man fortfarande undrar vad de gör, hur de mår och om det hänt något nytt i deras liv. Tycker att man gör det lite för sällan även när man inte är iväg på resor och vill uppdatera sig - man borde hålla kontakten med folk så gott man bara kan egentligen. För man vet ju ärligt talat inte när saker och ting kan vända (jag tänker på något jag fick bli varse om senast idag - jag är så glad att du mår bra!). Är hursomhelst glad att höra ifrån alla och ska definitivt försöka träffa så många jag kan när jag kommit hem från min resa. Men först ska jag krama om min mamma, pappa, familj, och världens finaste vänner som finns hemma i Sverige.
Hade ett långt samtal med min supervisor idag. Alla vet nu om att jag har mitt sista pass på fredag nästa vecka och kunderna börjar önska mig lycka till och vill att jag stannar på fredag kväll och pratar med dem innan jag åker. Blir lite teary-eyed när Greg säger att han har haft dagar då han mått lite dåligt men att när han sett mig komma in klockan 12 med ett leende på läpparna och på gott humör, så har han på något sätt mått bättre av det. Jag är så glad att jag kan få andra människor att le och jag är glad om jag bidragit till att locka fram lite leenden på jobbet under mina fyra månader här. Har dock svårt att ta till mig komplimanger, som alltid. Har tänkt köpa en eller två askar med Aladdin-choklad från svenska kyrkan och ge till folket innan jag åker. Eller är det Paradis som är den godaste? Hjälp mig...
Jag har nämligen lyckats med bedriften att på några veckor här nu mailat runt till både släkt, familj och vänner, de som man inte pratar med så ofta alltså, men som man fortfarande undrar vad de gör, hur de mår och om det hänt något nytt i deras liv. Tycker att man gör det lite för sällan även när man inte är iväg på resor och vill uppdatera sig - man borde hålla kontakten med folk så gott man bara kan egentligen. För man vet ju ärligt talat inte när saker och ting kan vända (jag tänker på något jag fick bli varse om senast idag - jag är så glad att du mår bra!). Är hursomhelst glad att höra ifrån alla och ska definitivt försöka träffa så många jag kan när jag kommit hem från min resa. Men först ska jag krama om min mamma, pappa, familj, och världens finaste vänner som finns hemma i Sverige.
Hade ett långt samtal med min supervisor idag. Alla vet nu om att jag har mitt sista pass på fredag nästa vecka och kunderna börjar önska mig lycka till och vill att jag stannar på fredag kväll och pratar med dem innan jag åker. Blir lite teary-eyed när Greg säger att han har haft dagar då han mått lite dåligt men att när han sett mig komma in klockan 12 med ett leende på läpparna och på gott humör, så har han på något sätt mått bättre av det. Jag är så glad att jag kan få andra människor att le och jag är glad om jag bidragit till att locka fram lite leenden på jobbet under mina fyra månader här. Har dock svårt att ta till mig komplimanger, som alltid. Har tänkt köpa en eller två askar med Aladdin-choklad från svenska kyrkan och ge till folket innan jag åker. Eller är det Paradis som är den godaste? Hjälp mig...
