Alla frågar om jag har resfeber än. "Visst", svarar jag och undrar egentligen vad resfeber är. När man har kalla fötter inför att åka iväg? När man inte kan göra något annat än att tänka på resan som stundar? När man blir tokig av längtan till sitt resmål? I såna fall kanske jag har resfeber. Jag har inte direkt kalla fötter (det lär bli värre framåt tisdag), och tänker definitivt på annat än resan (men mycket av hjärnkapaciteten går åt till tankar kring resan). Men däremot längtar jag ganska mycket tills vi äntligen lyfter från London och når PONR och vi bara kan koncentrera oss på vad som väntar.

Just nu ligger jag ganska bra till med packningen och jag har allt under kontroll när det gäller allt som har med papper att göra (försäkring, respapper, visuminfo osv.). Planeringsmänniskan Johanna fixar det såhär långt.

Men att säga hejdå till alla som varit del av ens vardag så länge är väldigt, väldigt konstigt. Jag har aldrig varit så långt bort från min mamma som nu till exempel, och absolut inte såhär länge. Kommer att sakna min fina mamma. Och självklart inte bara henne - hela min familj och alla som står under epitetet "nära och kära". Vänner man egentligen inte klarar sig utan ska man nu lära sig att klara sig utan. Undrar om jag ens hinner lära mig att göra det innan jag kommer hem igen. Ska säga hejdå till jobbet vilket också är skumt och konstigt, men självklart oerhört skönt på ett annat sätt.

Och när man så ska packa ner sitt liv i en resväska, en ryggsäck och i jackfickor så är det fasen rätt svårt att förstå just hur lång tid 6 månader är. När jag och Camilla åkte till Teneriffa i två veckor hade jag ohyggligt mycket saker med mig men nu känns det som att jag inte ens har med mig hälften så mycket (men oroa er inte, det har jag....).  

6 månader går relativt fort och jag tror att det kommer bli det roligaste, mest spännande och minnesvärda jag har gjort. Och jag säger ju trots allt hejdå till ett liv jag så småningom kommer tillbaka till. Och tänk vad ni ska få höra om mina upplevelser då!

Puss.