Ibland är det överväldigande att vara Sydneybo. Imorse gick jag upp alldeles för tidigt för mitt eget bästa och gick till jobbet för att börja dela ut flygblad om våra priser man kan vinna (t.ex. resa till USA, 10 000 dollar cash, etc.). Varmt, varmt, varmt, återigen. Det blåste och jag stod i skuggan - ändå svettades jag som en gris och jag gick in några gånger mer än jag behövde för att ta paus. Kaos i köket utan mig tydligen, men jag kunde inte göra mycket när jag var satt till flygbladsjobb. Nåväl, halv ett åkte jag, chefen,och den inte så uppskattade konsluten som sparkar folk till ett café i Surry Hills och påbörjade tre timmars kurs om kaffe och hur man gör det ordentligt i maskinen vi har på jobbet. Även kallat barista-utbildning (ja, jag tycker barista låter som att det har något med en bar att göra, men som sagt, inget är logiskt här nere egentligen). Gick bättre än jag trodde eftersom alla andra hade mer erfarenhet - utom en rätt vilsen italienare - men jag lyckades naila en god flat white. Och jag har dessutom börjat tycka om kaffe, på riktigt.

Efter en varm promenad hem gick jag och Fredrika till Work n Holiday's lilla get-together på Side bar, 10 minuter från där vi bor. I början var det hur segt som helst, men vi fick gratis fingerfood och en gratis kall öl som jag måste säga var riktigt god när det varit så himla varmt ute (vad händer med mig? Har börjat gilla sushi, kaffe och öl...?). Efter någon timme med lite prat med en kanadensare och en svensk från Umeå så gick ett band upp på en liten uppbyggd scen. Man ha rinte höga förväntningar, men jävlar i havet så bra de var. Definitivt det bästa coverband jag sett och jag förstår för min värld inte varför de inte har ett skivkontrakt. De körde Beatles, Radiohead, Robyn, Kings of Leon (jag dog när de körde igång "Use somebody", och insåg att jag MÅSTE se dem den 8 mars, även om det kostar gazillion dollar att gå) och en massa annat bra. Lite udda australiensiskt också, alla sjöng och fasiken så speechless jag blev av killarna i bandet. Speciellt han i grå tröja. Nu ber jag om ursäkt alla killar som läser, men den killen jag såg som sjöng i bandet ikväll är den snyggaste människa jag någonsin sett med egna ögon. Han kanske är världens skitstövel, jag bara konstaterar att det är orättvist hur snygga människor kan bli. Och dessutom spela gitarr och sjunga som jagvetintevad. Jag och Fredrika blev helt enkelt flabbergasted. Googla det ni...

Och nej, bandet har inget namn, vi blir tokiga här. Vi ska verkligen gå nästa onsdag och då ska vi verkligen fråga efter namn. Oh yes.





Vi hittade några Youtubeklipp med det här namnlösa bandet, detta är ett gammalt klipp men det får duga!