For the captain
Being on board the A380 that day was an amazing experience in so many ways. I have always been fascinated with aircrafts and I was excited to see what the biggest jet on the planet was like. Once we had taken off for the first leg of the flight from London to Sydney, I realised how quiet and smooth it was despite its four engines and grand size. I happily started watching a movie, enjoying the long flight. I was really happy I was on board, leaving Sweden with my friend Fredrika to go on a working holiday in Australia which we had been excited to do for months.
I had a window seat behind the left side wing when we took off from Singapore. A few minutes into the flight, I was looking out the window when I heard a loud bang, and then saw flames coming out from the inner engine. This was shortly followed by another bang, as well as lots of black smoke from the exploding engine. At that moment I was terrified, knowing there was fuel in the wings and fire in the engine, I quickly concluded that it wasn't good at all. I was actually almost certain I would never see my family or my friends again. During the first minutes I thought about all the people in my life that mean the world to me and I mentally told them I loved them soo much.
One of them was sitting next to me, my friend Fredrika, and she was trying to calm me down all that time we spent in the air with an engine on fire. Despite the situation there was no chaos among the passengers. People were talking to each other about what just happened, but there was no obvious fear. I was really scared in the beginning, but when the flight crew started talking to us I began hoping we might make it back to the ground after all.
After what felt like an eternity we finally made an emergency landing and that was when I quit thinking I was going to die. It was a bumpy ride down the runway but when we had stopped, all of the passengers started clapping and we were shouting words of relief. The crew was very kind to us and definately helped in calming us down. After a long time during which we had to stay in the aircraft, we walked out down the stairs from the plane and what I remember the most from this moment is when I turned around and looked at it. I was alive.
We spent a long time in a gate at Changi airport after the incident. Me and Fredrika were trying to get some sleep when a girl named Maja started talking to us since she had seen my blue hoodie I was wearing that said I was a Swedish student. She was alone and so the three of us stayed together in a room at the hotel in Singapore that night. Funny thing is that she is the same age as us and has grown up in a city very close to our home town in Sweden, so that is yet another proof of how small this world actually is.
We made it to Sydney one day later after flying with a Boeing 747. It had been a surreal and strange experience and we were so happy to have finally arrived to Australia. During the six months that followed, we had the best time ever in Australia and me and Fredrika had a great time with our new found friend Maja. Back in Sweden, we are now three students in three different cities and we don't know where life will take us. But we will forever share this experience.
For me personally I think the incident has been been both the worst and the best thing ever happening to me so far in my life. It has been the worst because I will never forget the feeling of actually thinking - for a relatively long time - that I was going to die and never see my family or friends again. I cannot describe in words what that felt like.
But even more it has been the best thing happening to me, because I have realised so many things about myself and I see life in a different way now. I honestly don't think I would have had such a great time in Australia if this had not happened. I enjoyed (and is still enjoying) living so much more than I did before, and I carry this experience with me every day. And I will always remember to be grateful for everything I have in life.
I had a window seat behind the left side wing when we took off from Singapore. A few minutes into the flight, I was looking out the window when I heard a loud bang, and then saw flames coming out from the inner engine. This was shortly followed by another bang, as well as lots of black smoke from the exploding engine. At that moment I was terrified, knowing there was fuel in the wings and fire in the engine, I quickly concluded that it wasn't good at all. I was actually almost certain I would never see my family or my friends again. During the first minutes I thought about all the people in my life that mean the world to me and I mentally told them I loved them soo much.
One of them was sitting next to me, my friend Fredrika, and she was trying to calm me down all that time we spent in the air with an engine on fire. Despite the situation there was no chaos among the passengers. People were talking to each other about what just happened, but there was no obvious fear. I was really scared in the beginning, but when the flight crew started talking to us I began hoping we might make it back to the ground after all.
After what felt like an eternity we finally made an emergency landing and that was when I quit thinking I was going to die. It was a bumpy ride down the runway but when we had stopped, all of the passengers started clapping and we were shouting words of relief. The crew was very kind to us and definately helped in calming us down. After a long time during which we had to stay in the aircraft, we walked out down the stairs from the plane and what I remember the most from this moment is when I turned around and looked at it. I was alive.
We spent a long time in a gate at Changi airport after the incident. Me and Fredrika were trying to get some sleep when a girl named Maja started talking to us since she had seen my blue hoodie I was wearing that said I was a Swedish student. She was alone and so the three of us stayed together in a room at the hotel in Singapore that night. Funny thing is that she is the same age as us and has grown up in a city very close to our home town in Sweden, so that is yet another proof of how small this world actually is.
We made it to Sydney one day later after flying with a Boeing 747. It had been a surreal and strange experience and we were so happy to have finally arrived to Australia. During the six months that followed, we had the best time ever in Australia and me and Fredrika had a great time with our new found friend Maja. Back in Sweden, we are now three students in three different cities and we don't know where life will take us. But we will forever share this experience.
For me personally I think the incident has been been both the worst and the best thing ever happening to me so far in my life. It has been the worst because I will never forget the feeling of actually thinking - for a relatively long time - that I was going to die and never see my family or friends again. I cannot describe in words what that felt like.
But even more it has been the best thing happening to me, because I have realised so many things about myself and I see life in a different way now. I honestly don't think I would have had such a great time in Australia if this had not happened. I enjoyed (and is still enjoying) living so much more than I did before, and I carry this experience with me every day. And I will always remember to be grateful for everything I have in life.
The times they are changing
So I guess it's time for this blog to finally have its last post. It's been over a week since I came home and it's been a week full of spending time with my family and friends, getting all my stuff sorted out, and also thinking. About how it feels to come home, how it feels to have travelled so far, how it feels to know that you have great friends on the other side of the world, in a city I already miss too much. And of course, I miss the people something terribly too. In the beginning, it felt like I lost a part of me by coming home. It took some time for me to realise that I should practice the "don't cry because it's over, smile because it happened"-philosophy. I have had the best 6 months of my life and I will never forget any of it, nor will I forget the people that have left a mark in my heart. I know I will see them one day again, as I know I will be returning to Australia - of course I want to go back!
I won't upload any photos from my last two months of travels here, because they are too many to pick only a few, so I'm hoping you will see them on Facebook. Maybe someday this summer when I feel really bored I might edit this post to add a few. But I think it's for the better to keep this blog quiet from now on, serving as my great in-print reminder of almost every day I spent in the wonderful city of Sydney. But, I do have to show you a few photos from here.
This card is the best thing I brought with me home, and it will always be one of my most precious things.
The sign above my bed, and a map of the city that was and always will be like a second home.
I feel happy to be home again, but at the same time, I think a lot about Aussie. I just loved it and it's very likely that I'll go back for studies after a year or three in Stockholm. It was an overwhelming few months in a lot of ways and I have learnt a lot about myself and the world.
It was the best decision in my life to go to Australia and I am so happy I did it.
Thanks, tack, to everyone who have been reading my blog. :)
I won't upload any photos from my last two months of travels here, because they are too many to pick only a few, so I'm hoping you will see them on Facebook. Maybe someday this summer when I feel really bored I might edit this post to add a few. But I think it's for the better to keep this blog quiet from now on, serving as my great in-print reminder of almost every day I spent in the wonderful city of Sydney. But, I do have to show you a few photos from here.
This card is the best thing I brought with me home, and it will always be one of my most precious things.
The sign above my bed, and a map of the city that was and always will be like a second home.
I feel happy to be home again, but at the same time, I think a lot about Aussie. I just loved it and it's very likely that I'll go back for studies after a year or three in Stockholm. It was an overwhelming few months in a lot of ways and I have learnt a lot about myself and the world.
It was the best decision in my life to go to Australia and I am so happy I did it.
Thanks, tack, to everyone who have been reading my blog. :)
Jag gör det tusen gånger om
Jag vill inte åka hem. Efter två helt sjukt galet underbart fantastiska månader i NZ och Australien är jag tillbaka och helt plötsligt känns Sydney som mitt riktiga hem. Köra bil genom staden kändes helt normalt, trots att det var på vänster sida och att jag alltid gått jämsmed gatorna, inte kört på dem. Det är höst här nu och luften är som den brukar vara i Sverige i september, lite varmare kanske. Jag gick på promenad genom staden och blev sjukt sentimental - 6 jävla månader?! Det har hänt så mycket, fina människor har jag träffat och och har verkligen haft livets upplevelse. Att allt bara blev så bra som det blev, det förstår jag inte, men så blev det. Kunde jag spola tillbaka tiden och göra om det skulle mitt liv vara såhär hela tiden. Kanske skriver jag det här för att jag om 48 timmar sitter på ett plan härifrån, men lite är det en del av livet jag lämnar. Varför kan man inte vara på två ställen ssamtidigt? Jag älskar det här. Men jag älskar det jag har därhemma också. Och man kan inte alltid få det man vill ha.
Åh, vad jag älskar tiden jag har haft här. Sydney förblir alltid mitt andra hem.
Åh, vad jag älskar tiden jag har haft här. Sydney förblir alltid mitt andra hem.
Adrenaline
Jag kommer saklart att blogga om alla mina aventyr har i Nya Zeeland (och sa smaningom aven Queensland). Men just nu skippar jag allt jag har gjort for att uppdatera om det sjukaste jag nagonsin gjort: hoppa bungyjump, 134 meter over marken. Absolut den upplevelse mest vard pengarna hittills tillsammans med skydivingen.
Det gar inte att beskriva kanslan av att kasta sig utfor en kant sa hogt upp. Att se stenar och en fors och vassa klippor pa marken och bara undvika tanken pa att man kanske kanske traffar dem. Att linnan gar av crossade ocksa my mind. Men jag hade fel. Det var sa javla underbart, sa sjukt obeskrivligt insane! Adrenalinkicken var ultimal och mina hander skakade efterat. Det var dock inte alls lika laskigt som jag trodde att det skulle vara - jag skulle latt gora om det, om jag fick chansen att hoppa en som var hogre! Nu ar det ju bara fjanterier att ge sig pa en som ar 43 meter hog (det popularaste alternativet har, de flesta ar chicken och vagar inte 134 meter).
Jag, Linnea, Linus och Jakob har hoppat bungyjump, satan vad vi kan skryta om detta i resten av vara liv!
Nu tar vi lite drinkar har pa kvallen innan vi fortsatter mot Dunedin. Queenstown ar supermysigt (typ som Are) men verkligen inte sa stort som man kan tro. Efter Dunedin ar det Lake Tekapo i en natt, Kaikora i tva natter (eftersom vi inte stannar i Christchurch) och sedan bar det av mot Norra on igen. Vi aker hem pa onsdag kvall nasta vecka, sjukt att Nya Zeeland/trippen snart ar slut. Men det ar och har varit sa underbart sa det ar obeskrivligt.
Puss och kram fran er galna kamrat!
Det gar inte att beskriva kanslan av att kasta sig utfor en kant sa hogt upp. Att se stenar och en fors och vassa klippor pa marken och bara undvika tanken pa att man kanske kanske traffar dem. Att linnan gar av crossade ocksa my mind. Men jag hade fel. Det var sa javla underbart, sa sjukt obeskrivligt insane! Adrenalinkicken var ultimal och mina hander skakade efterat. Det var dock inte alls lika laskigt som jag trodde att det skulle vara - jag skulle latt gora om det, om jag fick chansen att hoppa en som var hogre! Nu ar det ju bara fjanterier att ge sig pa en som ar 43 meter hog (det popularaste alternativet har, de flesta ar chicken och vagar inte 134 meter).
Jag, Linnea, Linus och Jakob har hoppat bungyjump, satan vad vi kan skryta om detta i resten av vara liv!
Nu tar vi lite drinkar har pa kvallen innan vi fortsatter mot Dunedin. Queenstown ar supermysigt (typ som Are) men verkligen inte sa stort som man kan tro. Efter Dunedin ar det Lake Tekapo i en natt, Kaikora i tva natter (eftersom vi inte stannar i Christchurch) och sedan bar det av mot Norra on igen. Vi aker hem pa onsdag kvall nasta vecka, sjukt att Nya Zeeland/trippen snart ar slut. Men det ar och har varit sa underbart sa det ar obeskrivligt.
Puss och kram fran er galna kamrat!
No vacancy
We are in New Zealand! Vi har varit har nu i en vecka och denna vecka har definitivt varit handelserik. Jag har besokt Hobbiton a.k.a. Fylke, jag har badat i grottor och kollat pa lysmaskar och jag har HOPPAT FALLSKARM! Fatta! Helt galet. Forutom det far man aka runt i detta vackra land pa en buss som inte ar alltfor hemsk att sitta pa med mitt sallskap och vi har gjort allt fran att stanna inne en natt i Wellington och somna alldeles for tidigt till att dricka cider i solnedgangen vid Lake Taupo. Vi handlar yoghurt och kokar nudlar, vi fotar varandra och citerar ur Sagan om de Bannlysta, vi kollar pa den enormt vackra naturen och ar bara glada att fa vara har. An sa lange finns det inget att klaga pa och resan fortsatter imorgon, efterb att ha hamnat pa ett mysigt hostel har i lilla staden Nelson. Vi har precis sett pa Solsidan och vi ar trotta efter farjeturen idag. Men allt ar fint, sa fint.
Jag har forresten sokt till hogskolan har nu och det ar darfor jag kan blogga en snabbis, blir inte mycket internet har annars inte. Kommer att blogga nagon gang mer innan vi aker "hem" till Sydney for att ompacka och greja och sedan aker vi till Queensland i en manad. Det har ar ju helt galet! Ar i ett surrealistiskt tillstand minst sagt.
Nu ska vi damer ga och lagga oss i vart rum. Imorn bar det av till Greymouth, googla det om ni vill. Puss!
Tonight I have to leave it
Nu sitter jag i sängen efter en tur med min stora resväska till jobbet där jag lämnar den under min Nya Zeeland-vistelse. Känns bättre att ha den där än på WorknHoliday-kontoret, och dessutom är det gratis. Och så känns det som att jag lämnar efter mig en del av mig själv på jobbet också. Låter sjukt sentimentalt, men jag är lite sådär.
För trots att det bara gått fyra månader så kan jag knappt föreställa mig att jag efter imorgon aldrig mer kommer att få servera en VB eller en New eller en Reschs. Aldrig mer snylta mat som är bland det godaste jag ätit i restuarangväg, och aldrig mer skriva ner en pokervinst. Det är över, precis som jag visste att det skulle vara förr eller senare. Men jag antar att jag trodde att förr skulle vara mycket senare.
Planen för imorgon är att tidigt gå upp och städa upp det sista efter mig, packa ner det lilla minsta och bege mig mot jobbet efter att jag fått mitt bond från vår kinesiska. (Hej då bengaljävel! Fy tusan så skönt att slippa den där människan. Jag tror jag aldrig har ogillat en person jag träffat så mycket som jag har ogillat bengalen under de senaste två månaderna. Usch.) Jobb mellan 12 och 16, lite avsked på jobbet och sedan stannar väl jag och mina resevänner plus Maja och kanske någon mer tills de säger till att vi minsann får åka.
Känner mig efter den här dagen sjukt peppad, men också fortfarande sjuk. Nu kommer jag inte att blogga mer förrän jag förhoppningsvis är i Auckland eller någon annan stad i grannlandet, så ta hand om er där hemma och oroa er inte alls för mig (så länge det inte handlar om flygplan, etc, etc. Ni vet, ni vet) för jag har mina fyra vänner här som mitt stöd och sällskap. Är så sjukt glad att jag får göra det här och det ska bli så himla roligt att ge mig ut på mitt livs resa. Den började i och för sig redan för fyra månader sedan, men nu känns det som att det är no strings attached och jag ska verkligen njuta för fullt här nere.
Puss och kram så hörs vi snart.
P.S. Skickar ni sms till mitt aussienummer kanske det inte kommer svar på grund av att jag inte har laddat på med pengar. Men jag ska, så småningom :D
För trots att det bara gått fyra månader så kan jag knappt föreställa mig att jag efter imorgon aldrig mer kommer att få servera en VB eller en New eller en Reschs. Aldrig mer snylta mat som är bland det godaste jag ätit i restuarangväg, och aldrig mer skriva ner en pokervinst. Det är över, precis som jag visste att det skulle vara förr eller senare. Men jag antar att jag trodde att förr skulle vara mycket senare.
Planen för imorgon är att tidigt gå upp och städa upp det sista efter mig, packa ner det lilla minsta och bege mig mot jobbet efter att jag fått mitt bond från vår kinesiska. (Hej då bengaljävel! Fy tusan så skönt att slippa den där människan. Jag tror jag aldrig har ogillat en person jag träffat så mycket som jag har ogillat bengalen under de senaste två månaderna. Usch.) Jobb mellan 12 och 16, lite avsked på jobbet och sedan stannar väl jag och mina resevänner plus Maja och kanske någon mer tills de säger till att vi minsann får åka.
Känner mig efter den här dagen sjukt peppad, men också fortfarande sjuk. Nu kommer jag inte att blogga mer förrän jag förhoppningsvis är i Auckland eller någon annan stad i grannlandet, så ta hand om er där hemma och oroa er inte alls för mig (så länge det inte handlar om flygplan, etc, etc. Ni vet, ni vet) för jag har mina fyra vänner här som mitt stöd och sällskap. Är så sjukt glad att jag får göra det här och det ska bli så himla roligt att ge mig ut på mitt livs resa. Den började i och för sig redan för fyra månader sedan, men nu känns det som att det är no strings attached och jag ska verkligen njuta för fullt här nere.
Puss och kram så hörs vi snart.
P.S. Skickar ni sms till mitt aussienummer kanske det inte kommer svar på grund av att jag inte har laddat på med pengar. Men jag ska, så småningom :D
Hej då
Det är konstigt det här med att packa ihop sitt liv. Igen. Tror dock att jag är i princip klar nu. Imorgon ska jag hosta vidare medan jag ska städa här och förmodligen också se på en massa House-avsnitt bara för att jag inte kommer att kunna mysa så tills jag kommer hem igen nu. Datorn ska definitivt inte med på den här resan och det känns lite som en befrielse faktiskt.
Nu ska jag hoppa in i duschen och skrubba mig ren. Puss.
Nu ska jag hoppa in i duschen och skrubba mig ren. Puss.
Packa packa
Åh vad det är jobbigt att bestämma vad man ska ha med sig till Nya Zeeland i sin 90-liters-ryggsäck, när man inte vet vad det ska bli för väder eller temperatur eller vad man kan tänkas hitta på. Och när man får en hostattack varannan minut och med det jäkligt ont i huvudet så är det här med packning inte det bästa. Men nu är vi snart i princip klara och med tre hela dagar kvar i det här lilla skrymslet är det rätt imponerande.
Det är så konstigt, det här med att flytta från ett ställe man bott på fyra månader, något som känns som fyra år, på andra sidan jorden och fortsätta resan man började i november. Idag när jag gick hem från jobbet och gick en sväng till Coles så fattade jag verkligen att det är fredag det tar snipp snapp slut. Inget mer Broadway, inget mer bengal-hatande (fast jo, retroaktivt) och inget mer kommahemtautnyckelnurpostlådanöppnaportenläggatillbakanyckelnochgåin. Det blir lite udda att lämna den här livsstilen på Moorgate lane - men satan i gatan så skönt det ska bli!
Sju veckor av resande, here we come :)
Det är så konstigt, det här med att flytta från ett ställe man bott på fyra månader, något som känns som fyra år, på andra sidan jorden och fortsätta resan man började i november. Idag när jag gick hem från jobbet och gick en sväng till Coles så fattade jag verkligen att det är fredag det tar snipp snapp slut. Inget mer Broadway, inget mer bengal-hatande (fast jo, retroaktivt) och inget mer kommahemtautnyckelnurpostlådanöppnaportenläggatillbakanyckelnochgåin. Det blir lite udda att lämna den här livsstilen på Moorgate lane - men satan i gatan så skönt det ska bli!
Sju veckor av resande, here we come :)
No doubt in my mind where I belong
We are all a little weird and life's a little weird, and when we find someone whose weirdness is compatible with ours, we join up with them and fall in mutual weirdness and call it love.
Är vad man skulle kunna kalla sängliggande efter en helg med grymt mycket hostande, harklande, snytande och allmänt snurrande. Imorse hade jag så extremt lågt blodtryck att jag knappt kunde stå upp, förmodligen ett resultat av att jag legat ner och inte gjort nåt (förutom att jobba) de senaste dagarna. Efter en film och massor med vatten drog jag mig upp till affären och köpte frukt, yoghurt och choklad, definitivt bland det bästa jag vet att svulla på. Min rosa äckliga hostmedicin behöver jag ha någon form av "smakdämpare" till också.
Pojkarna smsade att de ska lämna Tasmanien imorgon och åka till Melbourne. De hade visst haft snö där nere (!) och det får mig såklart att överväga mitt val av packning inför Nya Zeeland ännu en gång. Fredrika tog förresten ut tjugo ton skräp här förut, det behövdes verkligen. På torsdag blir det att städa hela rummet och kasta all vår mat. Jädrar vad vi ska ha tillbaka vårt bond på 320 dollar var efter det.
Är inte så pepp på att jobba imorgon med den här lågt blodtryck-attacken som kommer lite då och då för mig, brukar ta en dag eller två innan jag fungerar normalt. Ska dessutom dela ut flyers imorgon, great... Nåväl, bara tre timmar. Min sista måndag här. Bara att göra det bästa av det, så länge jag står upp så är det ingen fara :)
Är vad man skulle kunna kalla sängliggande efter en helg med grymt mycket hostande, harklande, snytande och allmänt snurrande. Imorse hade jag så extremt lågt blodtryck att jag knappt kunde stå upp, förmodligen ett resultat av att jag legat ner och inte gjort nåt (förutom att jobba) de senaste dagarna. Efter en film och massor med vatten drog jag mig upp till affären och köpte frukt, yoghurt och choklad, definitivt bland det bästa jag vet att svulla på. Min rosa äckliga hostmedicin behöver jag ha någon form av "smakdämpare" till också.
Pojkarna smsade att de ska lämna Tasmanien imorgon och åka till Melbourne. De hade visst haft snö där nere (!) och det får mig såklart att överväga mitt val av packning inför Nya Zeeland ännu en gång. Fredrika tog förresten ut tjugo ton skräp här förut, det behövdes verkligen. På torsdag blir det att städa hela rummet och kasta all vår mat. Jädrar vad vi ska ha tillbaka vårt bond på 320 dollar var efter det.
Är inte så pepp på att jobba imorgon med den här lågt blodtryck-attacken som kommer lite då och då för mig, brukar ta en dag eller två innan jag fungerar normalt. Ska dessutom dela ut flyers imorgon, great... Nåväl, bara tre timmar. Min sista måndag här. Bara att göra det bästa av det, så länge jag står upp så är det ingen fara :)
Den snabbaste vägen till hjärtat
Luke tipsade mig om ett australiskt band som heter John Butler Trio igår, och i avsaknad av Spotify får man nöja sig med att kolla upp det på YouTube. Blev jätteglatt överraskad av att jag bara älskar deras låt "Revolution". Tänka sig att jag aldrig hört talas om dem förut. Nåväl, de är nästa band att ta plats på min extremt överladdade iPod (4 GB) som snart ska bytas ut mot en iPhone som jag dessutom ska köpa Spotify Premium till. Känner musikaliskt handikappad utan älskade Spottan!
Annars har det varit en hostig helg där jag skippat två utgångar för mitt eget bästa, trots att det ikväll är den sista lördagskvällen vi spenderar i Sydney. Söndag imorgon, blir förmodligen ännu lite mer packning inför vår avresa om mindre än en vecka. Är pepp som tusan!
Annars har det varit en hostig helg där jag skippat två utgångar för mitt eget bästa, trots att det ikväll är den sista lördagskvällen vi spenderar i Sydney. Söndag imorgon, blir förmodligen ännu lite mer packning inför vår avresa om mindre än en vecka. Är pepp som tusan!
"Naaaijn"
Nio, alltså. Idag har jag dock jobbat sju ("schjuuee") timmar i receptionen, något min rygg och min förkylning kände var en bra anledning till att sprida sig lite mer. Nu har jag dock vilat i tre timmar och mår bättre, men bara med hjälp av Robitussin, Lemsip och Advil. Hostmedicin, förkylningsmedicin och allmänna painkillers, alltså.
Nu tycker jag att jag och min vapendragare ska se på det första avsnittet av House så kanske hon också fastnar för det. Finns inget bättre tv-program.
Imorgon jobb, lördag jobb - gäller att ladda sedan för min sista jobbvecka här i Sydney. Sorgligt ju.
Nu tycker jag att jag och min vapendragare ska se på det första avsnittet av House så kanske hon också fastnar för det. Finns inget bättre tv-program.
Imorgon jobb, lördag jobb - gäller att ladda sedan för min sista jobbvecka här i Sydney. Sorgligt ju.
Nattliga cravings
Man vill alltid ha det man inte kan få? Det skulle sitta hur bra som helst just nu med en (eller två) Skogaholmslimpa-mackor med leverpastej och smörgåsgurka. Jag bara älskar det. Och jag vill ha det. NU.
Going strong
Är fruktansvärt varmt och fuktigt här idag, åska är det i luften - utan att själva åskan är närvarande. Pratar med min fina Alexandra här just nu, saknar henne, hon är duktig. Läste just mail från världens bästa mattelärare och blir lika glad som man alltid blev när man hade lektion i matematik D och allt bara blev bättre för att man hade en så bra lärare som gjorde det värt ansträngningen.
Jag har nämligen lyckats med bedriften att på några veckor här nu mailat runt till både släkt, familj och vänner, de som man inte pratar med så ofta alltså, men som man fortfarande undrar vad de gör, hur de mår och om det hänt något nytt i deras liv. Tycker att man gör det lite för sällan även när man inte är iväg på resor och vill uppdatera sig - man borde hålla kontakten med folk så gott man bara kan egentligen. För man vet ju ärligt talat inte när saker och ting kan vända (jag tänker på något jag fick bli varse om senast idag - jag är så glad att du mår bra!). Är hursomhelst glad att höra ifrån alla och ska definitivt försöka träffa så många jag kan när jag kommit hem från min resa. Men först ska jag krama om min mamma, pappa, familj, och världens finaste vänner som finns hemma i Sverige.
Hade ett långt samtal med min supervisor idag. Alla vet nu om att jag har mitt sista pass på fredag nästa vecka och kunderna börjar önska mig lycka till och vill att jag stannar på fredag kväll och pratar med dem innan jag åker. Blir lite teary-eyed när Greg säger att han har haft dagar då han mått lite dåligt men att när han sett mig komma in klockan 12 med ett leende på läpparna och på gott humör, så har han på något sätt mått bättre av det. Jag är så glad att jag kan få andra människor att le och jag är glad om jag bidragit till att locka fram lite leenden på jobbet under mina fyra månader här. Har dock svårt att ta till mig komplimanger, som alltid. Har tänkt köpa en eller två askar med Aladdin-choklad från svenska kyrkan och ge till folket innan jag åker. Eller är det Paradis som är den godaste? Hjälp mig...
Jag har nämligen lyckats med bedriften att på några veckor här nu mailat runt till både släkt, familj och vänner, de som man inte pratar med så ofta alltså, men som man fortfarande undrar vad de gör, hur de mår och om det hänt något nytt i deras liv. Tycker att man gör det lite för sällan även när man inte är iväg på resor och vill uppdatera sig - man borde hålla kontakten med folk så gott man bara kan egentligen. För man vet ju ärligt talat inte när saker och ting kan vända (jag tänker på något jag fick bli varse om senast idag - jag är så glad att du mår bra!). Är hursomhelst glad att höra ifrån alla och ska definitivt försöka träffa så många jag kan när jag kommit hem från min resa. Men först ska jag krama om min mamma, pappa, familj, och världens finaste vänner som finns hemma i Sverige.
Hade ett långt samtal med min supervisor idag. Alla vet nu om att jag har mitt sista pass på fredag nästa vecka och kunderna börjar önska mig lycka till och vill att jag stannar på fredag kväll och pratar med dem innan jag åker. Blir lite teary-eyed när Greg säger att han har haft dagar då han mått lite dåligt men att när han sett mig komma in klockan 12 med ett leende på läpparna och på gott humör, så har han på något sätt mått bättre av det. Jag är så glad att jag kan få andra människor att le och jag är glad om jag bidragit till att locka fram lite leenden på jobbet under mina fyra månader här. Har dock svårt att ta till mig komplimanger, som alltid. Har tänkt köpa en eller två askar med Aladdin-choklad från svenska kyrkan och ge till folket innan jag åker. Eller är det Paradis som är den godaste? Hjälp mig...
Over my head
Idag har flygbiljetten till Cairns äntligen bokats - den 1 april sätter jag mig på ett plan till Queensland och stannar i delstaten till den 3 maj. Har inte bokat flyget hem till Sydney från Queensland än, men det lutar åt att det blir en hemresa från Brisbane då, samt några dagar i Sydney, innan vi boardar planet hem till Sverige den 6 maj. Och på kvällen svensk tid den 7 maj sitter jag förhoppningsvis och käkar pizza på Gu va Gott med mina fina vänner, så som jag längtar tills dess! Men nu tänker jag bara Nya Zeeland - och Queensland. Hihi.
Mission beach utanför Cairns :)
Har jobbat tre timmar idag och efter mitt besök på Qantas kontor skulle jag sätta mig och sola i parken - självklart ska ett stort åskmoln dyka upp precis när jag ätit upp min sushi. Bara att gå hem och göra saker jag tänkt göra ett tag men inte gjort; till exempel har jag idag provpackat mina väskor, ryggsäcken som ska med till Nya Zeeland/Queensland, samt den stora väskan jag lämnar i Sydney. Har haft en viss oro över att det inte ska gå att få plats med alla kläder och prylar man införskaffat sig härnere, men det verkar vara rätt lugnt på den fronten faktiskt! Skönt värre.
Lite seg idag av någon anledning, kanske är det vädret (som varit regnigt) eller kanske att jag känner mig avlappnad inför att lämna Sydney om lite mer än en vecka och åka på en underbar resa där jag inte behöver jobba eller nåt i den stilen. Nu känner jag att ett avsnitt av Solsidan skulle sitta bra, så det blir nog så innan jag lägger mig för kvällen.
Mission beach utanför Cairns :)
Har jobbat tre timmar idag och efter mitt besök på Qantas kontor skulle jag sätta mig och sola i parken - självklart ska ett stort åskmoln dyka upp precis när jag ätit upp min sushi. Bara att gå hem och göra saker jag tänkt göra ett tag men inte gjort; till exempel har jag idag provpackat mina väskor, ryggsäcken som ska med till Nya Zeeland/Queensland, samt den stora väskan jag lämnar i Sydney. Har haft en viss oro över att det inte ska gå att få plats med alla kläder och prylar man införskaffat sig härnere, men det verkar vara rätt lugnt på den fronten faktiskt! Skönt värre.
Lite seg idag av någon anledning, kanske är det vädret (som varit regnigt) eller kanske att jag känner mig avlappnad inför att lämna Sydney om lite mer än en vecka och åka på en underbar resa där jag inte behöver jobba eller nåt i den stilen. Nu känner jag att ett avsnitt av Solsidan skulle sitta bra, så det blir nog så innan jag lägger mig för kvällen.
Inte min grej
Det regnade idag klockan 10 och vi bestämde att skjuta upp Blue Mountains-resan till, ja, innan vi lämnar Australien iallafall. Såg på Black Swan, rekommenderar den verkligen! Lite psycho sådär men jag gillar sånt. Och Natalie Portman borde vinna en Oscar imorgon/idag!
Istället gick jag och pojkarna runt i två timmar och dödade tid på Myer (Sydney's NK) innan vi skulle äta buffé på ett billigt ställe. Var väl inte de bäst spenderade 10 dollarna hitills då det var koreanskt och starkt och inte direkt så att man jublar av glädje över hur gott det var. Tacka vet jag Golden Bangkok därhemma där man får hur god mat som helst (jordnötssås in my heart!), och där läsk ingår, för samma pris. Blir nog ett besök eller två där när jag kommer hem. Hursomhelst gick vi hem till mig efteråt och såg på Solsidan, och Jakob och Linus bokade sina flygbiljetter - de drar till Tasmanien imorgon och sedan åker de till Melbourne och kanske Alice Springs efter det. Sedan kommer de hem nästa fredag och sedan åker vi. Insåg förresten att det kommer att bli den första gången sedan jag var 15 år som jag inte jobbar på mer än tre veckor. Fatta - jag har jobbat non-stop sen jag gick i nian. Sjukt ju. Oh well, alltid bra att ha ni bagaget. Ska njuta av min semester som tusan!
Nu ska jag läsa lite mer i 127 Hours och se om den blir mer intressant. Puss.
Istället gick jag och pojkarna runt i två timmar och dödade tid på Myer (Sydney's NK) innan vi skulle äta buffé på ett billigt ställe. Var väl inte de bäst spenderade 10 dollarna hitills då det var koreanskt och starkt och inte direkt så att man jublar av glädje över hur gott det var. Tacka vet jag Golden Bangkok därhemma där man får hur god mat som helst (jordnötssås in my heart!), och där läsk ingår, för samma pris. Blir nog ett besök eller två där när jag kommer hem. Hursomhelst gick vi hem till mig efteråt och såg på Solsidan, och Jakob och Linus bokade sina flygbiljetter - de drar till Tasmanien imorgon och sedan åker de till Melbourne och kanske Alice Springs efter det. Sedan kommer de hem nästa fredag och sedan åker vi. Insåg förresten att det kommer att bli den första gången sedan jag var 15 år som jag inte jobbar på mer än tre veckor. Fatta - jag har jobbat non-stop sen jag gick i nian. Sjukt ju. Oh well, alltid bra att ha ni bagaget. Ska njuta av min semester som tusan!
Nu ska jag läsa lite mer i 127 Hours och se om den blir mer intressant. Puss.
